torsdag 24 november 2011

Jag läser engelsk litteratur historia (är det ett sammansatt ord, Hanna? Som utvandrare är jag ju invandrare, i Sverige. Det verkar så när jag skriver eller hur?)
I vilket fall, läste en ganska interessant del (för mig), under 1600 i England var man orolig för alla de personer (soldater som kom tillbaka efter ett Napoleon-krig) som lämnade sina hem i sök på arbete. Man "löste" problemet genom the Vagrancy Act (agera mot lösdrivare), vilket betydde att det blev att brott att driva omkring utan jobb, och ett brott det blir man bestraffad för. Bl.a hänging.

Lite kärvt, eller? Stackars soldater som precis kommit hem från att ha riskerat livet för sitt land, och så möts man av det här. Jajks.
Jag tittar på min bild som sitter där i högra hörnet. Jag ser så festlig, glad och ung ut. Men det är inte riktigt som det ser ut. Det är Peppe's dricka, jag höll den för att han skulle ta foto, jag är ju lite glad, men också förfärligt trött för klockan är 3:00 (d.v.s 5h efter min läggtid) och ung det är jag. Eller är jag det, innombords?

onsdag 23 november 2011

Olikheter

Smidighet? Hur fungerar det att åka metro i Rom?
Vid metron:
Metron kommer, stannar: folket vill gärna tränga sig igenom glipan mellan dörrarna innan de öppnas, eftersom det inte går trycker de frenetiskt på knappen vid dörren, även om alla dörrar alltid öppnas samtidigt, utan hänsyn till knapp-tryck. Men ibland kanske det lönar sig att vara ihärdig.
Gå in en och en? Mm, mer starkast vinner. Alla ska gå in samtidigt, i en klump.
Att gå av:
Jag står framför dörrarna, det gör de som ska gå på tåget också. Det betyder att vi står framför varandra, jag kan inte gå ut, och hon/han kan inte gå in. Men han/hon står ändå kvar och blir irriterad på mig, eftersom jag inte går ut.
Eller:
Tåget är fullt, inte sverige-fullt, smockfullt (jag-känner-andedräkten-av-personen- bredvid -i -mitt-ansikte- fullt). Vi är vid slutstationen, det betyder att ALLA måste gå av. Personen som står på andra sidan av vagnens dörrar, måste gå av först. Så när dörrarna öppnas trycker han sig som en ångvält (jag vill säga igenom, men det är inte riktigt sant) över alla andra och tar sig ut genom dörrarna före oss, som stog precis framför.
Eller: Det är smockfullt. Mitt stopp närmar sig, men det är så mycket folk att precis när jag står framför dörrarna (trampat på många tår) stänger de.